Lina Ingrid Skogh

Nu ska ni få se mitt Gävle. Alltså inte mitt Gävle som i staden, utan så här:


Jacob i vardagsrummet, och ser ni tapeten?


Det är samma som min mormor har, fast hennes är gammal och vår är ny. Fint!


En del av vårat kök.


Jacobs datorhörna kom upp snabbt, så klart!


En liten del av hallen!

Här är saker saker som vi behöver:

Här är något vi inte behöver:



Slutsatsen är att jag gillar den. Känns ovant med så mycket plats! Från 47m² i Oslo, till ett rum hemma till 75m² här!

Känner ni igen den? Från nikonreklamen. Så bra!

Jag tycker alltid att jag hör hör folk som säger och menar; bara jag hittar någon kommer allt bli bra. Bara jag också får uppleva den där känslan, den där kärleken. Då skulle jag bara kunna få vara lycklig, känna mig stabil för en gångs skull.

Det råder nämligen kärlekshysteri och förhållandecravings i mitt umgänge. Minst sagt. Att vara singel är plötsligt inte alls särkilt uppskattat. Och jag vet faktiskt inte varför. Är det för att vi går mot hösten? Sommarens hetta har svalnat och de där enkla flirtarna känns plötsligt inte så roliga längre, champagnedrypande kroppar på Kallis är trots allt inte en varm famn när löven börjar skifta i färg. Eller är det bara så att vi numer ”ska” stadga oss, att det är "inne" att vara två efter Sex and The City-eran med evigt singelliv och Cosmopolitans? Jag vet faktiskt inte, men faktumet kvarstår. I augusti vill man ha någon, och då skulle det tydligen automatiskt bli en dans på rosor.

Okej. Låt mig tänka.

Att träffa någon är svårt, förbannat svårt. Gud vet hur många tjejer som stått lite för länge i barer, flirtat, sminkat sig i evighet, avslutat med parfym – på lite andra ställen än halsen och givit allt. Men ändå inte hittat någon. Gud vet hur många killar som fällt klyschiga kommentarer och verkligen läst på i dejtingböcker men ändå inte hittat drömtjejen.

Men för de som gjort det, de vet. Att leva ihop med någon är komplicerat. Det är ett hinder förmodligen större än att hitta själva killen. Det känns som att vi ofta romantiserar kärleken, som att det bara är rosor och lyckliga kvällar och typ rosa moln och rödvinslycka. Visst, kärleken är underbar och bland det mest fantastiska. Men även solen har fläckar, och en jävla massa fallgropar. Plötsligt dyker det upp problem som tidigare varit osynliga, som du inte ens visste om att du hade. Att vara tillsammans med någon är inte så enkelt som man föreställer sig att det ska vara när man är singel. Ett förhållande ger mycket men allt som ger begär ofta något tillbaka. Plötsligt står du där, i ett nytt liv - i någon annans liv, och försöker trycka in era kläder i en gemensam garderob på 2 kvadratmeter, kompromissar så när in på varje millimeter.

Jag vet, för jag är där. Jag älskar att vara kär, men det ger mig också många tankar om vart mitt liv hade varit om jag hade varit själv. Hade jag gjort saker annorlunda, hade jag varit kvar i den här staden, hade jag haft den här personligheten. Jag trivs, jag har det underbart, jag har verklien hittat min drömkille, och därför är det också lite tabu att då och då tänka att det nog hade varit skönt med en garderob bara för skor ändå. Att sakna de där ensamkvällarna lite, eller de där helgerna då man hade tio tjejkompisar över så att lägenheten ser ut som andra världskriget dagen efter. Och äta pizza till frukost. Och sova i sådana där svinsköna trosor som är så jävla fula att man liksom aldrig vågar visa sig i dem för någon annan. Allt det där. Små saker som utgör en massa som ändå var någonting. Som var ett liv.

Och vad händer den dagen vi gör slut.

Det är det som skrämmer mig. Ju bättre jag mår i mitt förhållande desto mer oroar jag mig för hur hårt fallet är när jag en dag måste stå ansikte mot ansikte med ordet "slut". Nej jag är inte superlycklig bara för att jag har ett förhållande trots att det är ett mycket bra sådant. Jag har tusen saker i mitt huvud som ger mig ont i magen, som kryper under skinnet på mig och som ingen kille i världen kan ta bort helt.

Och alla fortsätter säga: "men du har i alla fall en kille, förstår du hur lyckligt lottad du är". Och visst är jag det. Men vad jag vet är att: problemen man måste ta itu med i vardagen, och ensamheten som finns hos varje människa, inte försvinner bara för att man har en pojkvän. Visst kan det vara lättare att ha någon att luta sig emot, men det betyder inte att det inte stormar för det.

 

Emma Malmlöf

Skrytdags.
Jacob har inte bara haft första skoldagen idag. Han skickade också, utan att jag hade en aning, en bild på ett lägenhetskontrakt och en nyckel till mig. Chocken där! Bästa killen.
Så Gävle, vi ses snart. Be good!

Har haft tända ljus typ hela kvällen och (det är nästintill förbjudet att säga så här redan men) jag kan inte låta bli att längta till julen! Det är ju bara fyra månader kvar nu.

Imorse vaknade jag brevid min fina kille för att skjutsa honom till Gävletåget.
Nu är han där, och jag har gått och lagt mig. Själv. 40 mil emellan. Tur att jag och Amanda har fyllt 20 år och ska ha fest på lördag, för då kommer han ner hit igen!

Och på tal om Amanda och 20årsfest så är det var jag ägnat en del av dagen åt. Planering, planering och prat. Det kommer bli så bra!

Och på tal om bra så har Helena varit här ikväll. Vi skulle gå spåret var det tänkt, men istället blev det en lite kortare promenad och sen True Talent och ostkaka. Mycket mysigare!

Och på tal om mysigt ska jag gå och lägga mig nu och kolla på Greys anatomy.

Nu räcker det! God natt!

Jag har glömt att berätta om en stor händelse som ägde rum när vi firade min 20årsdag.

Det började såhär. Jag fick en en La Bagageriepåse av Amanda och Madeleine.
Tänkte "Åh La Bagagerie, åh deras väskor..", men inte så mycket mer eftersom jag visste att Amanda köpt en väska därifrån.
Öppnade påsen och i den låg en till påse, men denna var av tyg.
Tänkte typ "Hörni, det är taskigt att skämta om det här. Så får man inte göra."

Öppnade...

och dog.

Det är inte bara en kuverväska. Det är den ultimata helt perfekta världens finaste kuvertväska. Väskan som har surrat omkring i mina drömmar sedan jag var i Paris i januari.

Jag har världens bästa vänner. Och världens finaste väska.

Min mamma är bra på alla sätt och vis, det vet jag ju sedan länge.
Men ibland så är hon något utöver, som idag till exempel, då hon uppdaterade min träningsgarderob.
Ganska passande faktiskt, för om en stund ska jag och helena ut och stavgånga! (det är nog inget ord...)

Mina nya träningskläder och stavarna som jag fått av Jacob!

(borde kanske ta det som en pik istället att jag får träningskläder/tillbehör av mina nära och kära?)

Jag är slut.
Matilda fick iväg mig till gymmet, första gången på typ ett halvår.
Fick ångest över hur svag jag är. Men ändå, jag gillar ju gymmet, det gör jag.

Välkommen hit lilla träningsvärk!


Bra start på dagen iaf, dagen som inte är en helt vanlig dag, utan dagen då Sara kommer hem efter sitt år i staterna. Det vill säga en bra dag!

Jag har på senaste tiden förbrukat espadrillos som en annan förbrukar el. Älskar dom och vill ha dom mest hela tiden! Därmed blir de också slitna väldigt fort tyvärr, så nu har jag införskaffat det tredje paret (och troligtvis sista) för i år.
Di här ä barre o hiva i sopphinken:                       För att ge plats åt di här:

Och vet ni vad det bästa är? Det här:

(Det är helt sant. Sommarrea is the skit!)

För någon vecka sedan så behövdes mammas bil lämnas in på service, och som bytesbil fick vi denna:



Och jag som är ganska flitig användare av mammas andra pärla fick en smärre chock när jag såg den. Den både ser ut och låter ungefär som en traktor.

När Tesa fick se den så skrattade hon.

Men skenet bedrog. Jag fick lära mig att inte döma efter utsidan.

Detta schabrak visade sig gå som ett spjut. Värsta sportbilen!
Nu är vi väldigt bra kompisar, bilen och jag. Blixten och jag.

Igårkväll tog jag blixtbilen till Jacob för film och myskväll. En sann söndag! Jag var trött som ett hus igår, vaknade imorse av att Amanda ringde och väckte mig. Det är allt bra ordning på henne, tur!
Idag har jag hållt på med tråkiga saker som att söka jobb och fixa med tråkiga papper. Allt är inte roligt med att vara stor. Jag och mr J gick milen (och lite till!) förut också, det var sådär härligt jobbigt-skönt. Att det är tungt att gå men att man inte vill stanna. Underbart!

Men hörni, lyssna på den här låten! Ett mästervärk!

Det finns två sorters bilister som jag hatar. Sådär skrika-rakt-ut-även-fast den-inte-hör-hatar. Det är dessa:

- Fylloköraren. Denna drabbade mig senast idag. Personen (idioten) i bilen framför behöver förvisso inte vara berusad, men han kör däremot som om han vore. Han vet inte 1. att man har ett körfält för att köra i det, och d.v.s inte köra i mitten utav vägen. 2. att det är gaaaaanska förbannat irriterande när han kör för sakta. I rusningstrafik. Och därmed väldigt få tillfällen att köra om. Där de tillfällena går i kras när bilisten kör som sagt - i mitten.



- Fegisköraren. Den värsta av dom alla. Inträffar alltför ofta när det är mycket trafik, väldigt opassande. Att ligga en eller flera bilar bakom någon som tycker sig ha rätt att köra i vilken hastighet som han känner för. Det får han väl göra om han vill, kanske ni tänker. Och ja, OM HAN INTE HAR EN BILKÖ PÅ 20 BILAR EFTER SIG. Så här går det till: På 90väg - fegisköraren kör i 70. Man tänker att "men han kanske har anledning att köra så sakta, eftersom han ALDRIG kör ett uns fortare...". TILLS - det faktiskt blir 70 på riktigt, och personen då saktar in och kör i typ 50 istället! Då, då skriker man rakt ut. Med all rätt.



SÅ, skönt att ha fått det ur sig. Nu ska jag bli lugn och sansad igen!

Idag fick jag uppdraget att göra efterrätt!
Efter bakning, kylning och fix blev det så här till slut:

Tack Petra för att du är en tvättäkta greysnörd. Tack mig själv för att jag inte riktigt upptäckt storheten i detta program tidigare. Och sist, tack Shonda Rhimes.

Idag, mitt i städning, stök och stress åkte jag, min mor och min far till fiket i adelsnäs. Deras morotskaka är (utan att överdriva det minsta) något att dö för.
Nu har vi precis haft myskväll allihop. Bra dag!

Jag, fina killen och mina föräldrar åkte till kusten vid arkösund över dagen. På vägen dit pausade vi och åt glass i Söderköping. Sverige på sommaren är himla svårslaget!

Familjedag på Tom Tits Experiment (och ballongflygning!). Ett hus fullt av roliga saker och världens bästa familj. Då såg det ut såhär:

Kärlek:

 

En annan sorts kärlek:

HEJ IGEN. Nu har jag fått skäll på att jag glömmer bort min lilla blogg, igen... Så jag tänkte uppdatera er på det senaste - sen kör vi igen. 105 gången gillt.

- Jag har fyllt 20 år, ingen jättegrej. Eller världens jättegrej?
- Jag och mamma kom hem från fem underbara dagar i Liverpool i förförrgår.
- I förrgår åkte jag och co. till Rätö för att hänga, och kom hem igår.
- Idag har jag träffat Amanda både en och två gånger. En gång för att gå runt bysjön, en andra gång för att planera vårat 20årsgalej!

Och här är vi.

Nu ska jag läsa och dricka te. Imorgon ska jag, mamma och mormor åka till storstaden!
God natt!